What will the future hold?
Jag måste erkänna att det är lite tryggt just nu. Jag äter mitt pulver, jag har kontroll. Jag får i mig mina 800 kalorier per dag, vikten går nedåt, nedåt och ännu mer nedåt och jag behöver inte oroa mig för att tappa kontrollen för det är militärisk nolltolerans nu. Jag fuskar inte, det är bara så. Jag käkar mina påsar och har inte brutit en enda gång på nästan åtta veckor.
Den 22:e mars är det dags att börja trappa upp till mat igen och jag kommer då att börja äta frukost. Det känns jätteläskigt för då har jag inte den här militäriska kontrollen längre. Jag vill inte heller bli sån som räknar varenda kalori för då känns det som att det kan gå helt åt andra hållet istället.
Som tur är så får man kognitiv beteendeterapi som en del av behandlingen på Obesitaskliniken på Sahlgrenska och det ser jag verkligen, verkligen fram emot! Det sall bli så skönt att få hjälp och stöd i allt detta och också att ändra mitt tänkande om mat.
Mat för mig har varit allt det inte borde vara: En tröst, en belöning, en medicin, ett straff, en underhållning... Väldigt sällan har det bara handlat om näring vilket det i första hand borde vara.
Mitt mål, mitt slutgiltiga mål, handlar inte om en målvikt eller ett par jeans jag vill komma i eller ett midjemått jag vill nå. Mitt mål är att få ett normalt förhållande till mat och ett sunt ätbeteende för mitt ätbeteende de senaste 13 åren har varit allt annat än sunt.
När man är mitt i det och bara går upp mer och mer så ser man inte skogen för alla träd. Man blir som en pundare och gör ursäkter för allt.
Jag förstår inte hur jag har kunnat motivera att äta en stor smörgås med skagenröra, två wienerbröd, två chokladbitar, en redbull och en cola innan klockan slagit lunch. Och att sedan gå och köpa sig en pizza med extra vitlökssås som sköljs ner av ytterligare en cola. Sedan kanske ett paket kakor under eftermiddagen med ännu mer läsk. Sedan en stor middag sent på kvällen efterföljt av lite chips eller glass eller liknande.
Men motiverat det har jag gjort. Ursäktat det för mig själv, ljugit för mig själv och fått det att kännas som att det är ok. Hälften av det åt jag ju ändå i smyg så ingen såg, då kan det ju inte räknas?
Man lurar sig själv, ljuger för sig själv, sväljer tårarna och ångesten och äter en chokladbit till. I smyg.
Jag är livrädd för att hamna där igen!
Den 22:e mars är det dags att börja trappa upp till mat igen och jag kommer då att börja äta frukost. Det känns jätteläskigt för då har jag inte den här militäriska kontrollen längre. Jag vill inte heller bli sån som räknar varenda kalori för då känns det som att det kan gå helt åt andra hållet istället.
Som tur är så får man kognitiv beteendeterapi som en del av behandlingen på Obesitaskliniken på Sahlgrenska och det ser jag verkligen, verkligen fram emot! Det sall bli så skönt att få hjälp och stöd i allt detta och också att ändra mitt tänkande om mat.
Mat för mig har varit allt det inte borde vara: En tröst, en belöning, en medicin, ett straff, en underhållning... Väldigt sällan har det bara handlat om näring vilket det i första hand borde vara.
Mitt mål, mitt slutgiltiga mål, handlar inte om en målvikt eller ett par jeans jag vill komma i eller ett midjemått jag vill nå. Mitt mål är att få ett normalt förhållande till mat och ett sunt ätbeteende för mitt ätbeteende de senaste 13 åren har varit allt annat än sunt.
När man är mitt i det och bara går upp mer och mer så ser man inte skogen för alla träd. Man blir som en pundare och gör ursäkter för allt.
Jag förstår inte hur jag har kunnat motivera att äta en stor smörgås med skagenröra, två wienerbröd, två chokladbitar, en redbull och en cola innan klockan slagit lunch. Och att sedan gå och köpa sig en pizza med extra vitlökssås som sköljs ner av ytterligare en cola. Sedan kanske ett paket kakor under eftermiddagen med ännu mer läsk. Sedan en stor middag sent på kvällen efterföljt av lite chips eller glass eller liknande.
Men motiverat det har jag gjort. Ursäktat det för mig själv, ljugit för mig själv och fått det att kännas som att det är ok. Hälften av det åt jag ju ändå i smyg så ingen såg, då kan det ju inte räknas?
Man lurar sig själv, ljuger för sig själv, sväljer tårarna och ångesten och äter en chokladbit till. I smyg.
Jag är livrädd för att hamna där igen!
Kommentarer
Trackback
